Kan gå i dur och moll

Skalan används bland annat i musikstilar som rock och funk (den används ofta i hårdrock och kom särskilt i bruk under 1980-talet i hårdrock där influenserna från bluesen avtog). Detta har två konsekvenser: för det första förblir intervallen desamma hur skalan än transponeras om (vilken som helst av de sex tonerna kan betraktas som grundton), och det krävs bara två heltonsskalor för att täcka samtliga tolv toner:

Oktatoniska skalor

Oktatoniska skalor för med sig en viss kromatik, men även ett notationsproblem, eftersom västerländsk musikteori och notskrift är baserat på att skalor innehåller sju toner.

Det finns en stark dragningskraft som närmast bönar och ber om att lösas upp genom att ta det där sista halvtonsteget upp till c.

Mellan septiman och oktaven (grundtonen) i den här a-mollskalan är det ett heltonsteg. Den diatoniska skalan har sju modus, eftersom de assymetriska intervallen gör att den kan transponeras sex gånger utan att något mönster upprepas.

Pentatoniska, hexatoniska och oktatoniska skalor

Så här långt har vi pratat om sjutoniga skalor.

Detta är också huvudanledningen till att det finns få praktiskt användbara skalor bortom sju eller åtta toner: det finns så många halvtonsteg att det är svårt att dra gränsen mellan diatonisk funktion och kromatik.

Den anges ofta som ett exempel på en åttatonig skala. Det dur/molltonala systemet är en teoretisk värld i och för sig själv, med klangrelationer som förstärker eller försvagar tonartskänslan, etc.

Det finns svarta tangenter mellan samtliga par vita förutom i två fall:

Om man är osäker kan man titta efter "2-gruppen" – c står alltid att finna till vänster om den första svarta tangenten.

Intervallen i den diatoniska skalan är osymmetriska.

Spelar man några eller alla dessa toner tillsammans och inkluderar tonen C (den bör spelas först och sist för att tonarten väl ska framträda) kommer det låta som ett stycke som spelas i dur. Anledningen till att jag har valt att avbilda den här skalan i både uppåt- och nedåtgående är att många teoretiska verk hävdar att de högaltererade sjätte och sjunde skalstegen inte behövs i nedåtgående riktning.

Den kallas så eftersom den enbart består av hela tonsteg och inga halvtoner. Noterar att grundton ibland refereras till som prim.

Skalan med samtliga positioner

Utöver de positioner som visats finns ytterligare toner som tillhör en specifik skala som sträcker sig över hela greppbrädan. Den är vanligt förekommande inom jazzimprovisation. Bilden visar skalan i Am, men du kan använda samma intervaller för alla rena (naturliga) mollskalor genom att flytta dem och uppåt och nedåt.

När det refereras till mollskala är det alltså denna som gäller och namnet naturlig mollskala används främst för att förtydliga att det inte är någon av de två andra varianterna.

Ren mollskala

En ren mollskala (på engelska: natural minor) kan ibland förvirra somliga eftersom den till viss del kan vara identisk med en durskala.

De har fem, sex respektive åtta toner.

Skalor som har färre än sju toner är inte sällan tonurval från de fullfjädrade diatoniska skalorna. Detta skapar en skala som kallas . Därför består den av grundton, liten ters, ren kvart, ren kvint och liten septima. Detta beror på att moduset är ett förhållandevis sentida påhitt, mer för att ha ett namn att sätta på den sjunde skalan.

Skalteori

Inom musikteorin är en en systematisk ordning av fem till elva toner inom en oktav. Dur kan också låta hårt (det tyska ordet dur härstammar från det latinsk ordet durus med betydelsen hård), i jämförelse med moll. Men detta syftar på intervallet i förhållande till grundtonen och inte tonplatsen.

I C dur blir dessa toner c, d, e, g och a.

Den härstammar uppenbarligen från den sjutoniga mollskalan, men den utelämnar sekunden och sexten. Jämför detta med durskalan. På bilden nedan ser du A moll-skalan över 12 band och samma mönster upprepas sedan från band 13–24. Om du väljer en grundton har du valt ett av skalans modus. när man lär sig spela skalor på ett instrument såsom gitarr.