Trollflöjten nattens drottning operasångerska

The Magic Flute is a special kind of movie that may work better for fans of Mozart, or work better for fans of Bergman.

But Mozart's story is simple enough- about a man (Tamino, played by Josef Kostlinger) trying to find a woman (Pamina played by Irma Urrilla) who has been offered to her by her mother the Queen, even as a bird hunter follows him. Men han är arbetslös och behöver pengarna.

Lyssnarna ombads skriva ner på ett papper vilken de tyckte var bäst. och sånger komponerade av henne själv och Cosmé McMoon.

I musiktablåerna, som var ett slags konsertanta teaterscener, uppträdde hon ofta i de mest fantastiska kreationer som hon designade själv och lät sy upp hos en hemlig sömmerska, till exempel änglavingar, diadem och glitter.

I själva verket strömmade publiken till lika mycket för att se hennes fantasifulla kostymer som för att höra henne sjunga.

Florence Foster Jenkins hade det. Hon bestämde sig tidigt för att bli operasångerska, fick musiklektioner som barn och ville resa utomlands för att studera musik. Florence skötte själv distributionen, och biljetterna såldes bara till hennes lojala vänner.

Hennes publik älskade henne, antagligen mer för de skratt hon bjöd på än för hennes oförmåga att sjunga, som var katastrofal.

New York Post beskriver hennes framträdande som ”ett av de underligaste upptåg New York någonsin skådat”.

En annan New York-tidning skriver:

”Hon besitter endast en ynklig rest av vad som en gång var en röst.”

Chocken blir total. Skräcken för att göra bort oss och längtan efter att spränga våra gränser, ta språnget och göra något som lyfter oss ur våra begränsningar här och nu.

Bergman accentuates this by taking an unpretentious "Opera for Everyone" approach, exemplified by his close-up shots of audience members' faces as the overture plays. Något stort och oförglömligt.

Florence Foster Jenkins levde verkligen efter den paroll som Verner von Heidenstam formulerade så här: ”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Hennes misslyckanden kan tjänstgöra som tröst för alla som betraktar livet från åskådarplats och aldrig någonsin spänner en båge.

Skrattet känns på något sätt förbjudet – men så otroligt befriande!

När hon för första gången i sitt liv fick ärliga tidningsrecensioner var hon 76 år. Han svimmar men räddas av tre damer och möter vid uppvaknandet fågelfångaren Papageno. Hon slits mellan lojaliteten till sin mor och kärleken till Tamino. Han var obrottsligt lojal med henne, ställde upp för henne i vått och torrt, bar henne på sina händer. När åhörarna satt med rinnande tårar och grät av skratt trodde hon att de grät av rörelse och tog det som bevis på deras uppskattning.

Jag har själv skrattat så att tårarna rann oavbrutet när jag 2009 såg föreställningen på Wallmans Intiman i Stockholm av Stephen Temperleys komedi om Florence Foster Jenkins, ”Obesvarad kärlek”, i regi av Adde Malmberg och med Babben Larsson i huvudrollen och Loa Falkman som hennes trogne ackompanjatör, Cosmé McMoon.

”Roligast på flera år” skrev Leif Zern i Dagens Nyheter.

”Att sjunga falskt är inte roligt.