Österrike ungern första världskriget
Hem / Historia, Vetenskap & Forskning / Österrike ungern första världskriget
I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. I september hade ryssarna besegrats och de stod åter vid den Ostpreussiska gränsen där angreppet hade börjat i augusti. En marscherade mot sydväst för att gå till anfall mot Österrike-Ungern medan den andra anföll Ostpreussen.
Den tjocka svarta linjen visar var Rysslands gräns slutade efter freden i Brest-Litovsk.
Om du ser på kartan här ovanför ser du att det är enorma områden som gavs till Tyskland och Österrike-Ungern.
Detta skulle visa sig ödesdigert. Serbien hade till klockan 17.00 den 25 juli på sig att tänka över hur de skulle svara.
Eftersom serberna inte accepterat deras fullständiga ultimatum stod vägen till krig öppen. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna.
Samtidigt som en avdelning av tyskarnas armé gjorde en frontalattack på ryssarna gick andra tyska soldater runt och omringade ryssarna. 1867 bildades den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Det skulle ta ända till 1945 innan ryska soldater återigen marscherade på tysk mark. I Tyskland insåg man vad som höll på och hända så man skickade två av sina bästa generaler till att leda försvaret av Ostpreussen: Paul von Hindenbuer och Erich Ludendorff.
Redan den 1 augusti anlände tyska trupper till järnvägsstationen i Troisvierges, längst upp i norra delen av det lilla storhertigdömet.
Ryssarna försökte sig på ännu en offensiv på östfronten under hösten 1916 som inte ledde till någonting annat än att ytterligare ungefär en miljon ryska soldater dödades.
Slaget vid de Masuriska sjöarna
Den andra delen av ryssarnas norra arme var kvar i Ostpreussen och den retirerade långsamt österut, tillbaka mot Ryssland, under ständiga tyska angrepp.
Tyska arméns ledare, general Erich Falkenhayn ansåg att ryska armén visserligen hade skadats, men ansåg att det behövdes mer soldater för att besegra ryssarna. Påföljande dag inleddes invasionen av Belgien, sedan landets regering förvägrat tyskarna rätten till truppförflyttningar.
Ryssland var på gränsen till inbördeskrig och man kunde helt enkelt inte slåss med andra länder samtidigt. Luxemburgs ledning protesterade, men förgäves. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.
Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer – Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17.