Bygga i väglöst land
Hem / Juridik, Samhälle & Myndigheter / Bygga i väglöst land
De tolv kvadratmeterna saknar el och rinnande vatten – men har en värmande kamin och vidunderlig utsikt över fjällen.
Med goda råd, smarta genvägar och två timmar tillhörande Youtube-instruktioner visar Markus hur vem som helst kan bygga sig ett eget »gömställe« där tiden går lite långsammare.
Boken är dessutom en livsfilosofisk resa genom de rum som betytt mycket för Markus, Frida och de tre döttrarna.
Var tid har sin fasa. Ja, redan när Sverige började definiera sig som ett modernt land började man betrakta otillgängliga småjordbruk som hopplösa företag och dess ägare som bakåtsträvare. Hackåsvallen ligger en halv mil västerut, och där får korna beta i skogen och leta svamp, kornas favoritföda. Men det går, vi jobbar ju åt samma håll.
Inte bara dagarna följer gamla invande rutiner, även året på gården präglas av det förmoderna jordbrukets förhållande till årstiderna.
Avstånden och väderförhållandena betonas, liksom frånvaron – det handlar alltid om vad de saknar och sällan om allt de har – av rationella metoder; av el, vatten, lyse, teve och radio. Funderar över hur man omskolar sig till dräng, så att han kan söka jobb hos systrarna Eriksson på Lillhärjåbygget.
.
Trots att man har gjort en ost i veckan i etthundrafemtio år har gängorna hållit.– Vi är väldigt rädda om sakerna som alltid följt med gården, säger Eva.
Vi förvarar dem aldrig i värme eller utsätter dem för solljus. År 1874 bildades hemmanet. Det var fattigt i Sverige och Olof Eriksson – Ol-Ersa kallad – och hans fru Karin valde mellan att emigrera till USA eller ta över det då lediga fjällhemmanet. De har både solel, dieseldriven generator och batterireserv, de har vatten, parabolteve och skotrar.
Men här har man hållit storskaligheten stången, trotsat rikets regional- och jordbrukspolitik och vänt valfrihets- och urbaniseringsnormen ryggen. Det kommer nog inte gå längre, tänker man. Här är en gård på fjället, en dryg mil från närmaste grusväg, flera generationer befolkar den och arbetar hårt för att den ska gå runt och för att den nya tidens rationalitet inte ska invadera dess känsliga ekosystem.
Uppgörelsen var sådan att han skulle få räkna in så mycket i sitt hemman som han kunde gå runt från soluppgång till solnedgång. Då är den tjock och krämig och har en syrlighet som sätter smak på smöret, det godaste som går att få. Att det är så stort beror på Ol-Ersas list. Träet är mättat med fett men ytveden är gråvit och len som kaninpäls.
– Vi skurar den noggrant med rensåpa och hett vatten som mamma lärt oss, berättar Ann.
Fettet måste bort, annars blir smöret härsket.
Gårdens ost görs också på samma sätt som den alltid gjorts. Höet är fortfarande grönt och luktar sommar.
Lillhärjåbygget har varit unikt i sextio år nu. Han valde att ta promenaden kring midsommaren när det var ljust som längst. Här finns el och vatten, här finns mat som konserverats i jordkällare och kan hålla i åratal och här finns kunskaperna om hur man tillverkar verktyg, lappar, lagar och strukturerar sitt liv på ett hållbart och långsiktigt sätt – kunskaper som övergivits i det moderna samhället.
– Jag längtar inte tillbaka till Sveg och det vanliga livet, säger Eva.
Jag är färdig med det. Gården var hennes plats och hon mjölkade varje dag från hon var elva år. Efter morgonmjölkningen stänger de till ladugården och låter korna vara. Bönderna i Lillhärdals kyrkby hade slagit hö på markerna sedan 1500-talet.
Det är stillsamt och värdigt.