Våroffer konserthuset recension

Hem / Kultur, Media & Underhållning / Våroffer konserthuset recension

var musik helt förbjudet under adventsperioden i Leipzig, där Bach levde en stor del av sitt liv).

Under konserten, den sista i en serie med Stockholms Bachsällskap, gavs publiken förmånen att inte bara följa med i texterna, på tyska eller svenska, utan dessutom vid några tillfällen, under enklare koralpartier, få sjunga med, och därmed, kanske, fördjupa upplevelsen ytterligare.

Det är samspelt och frejdigt, och Johannes Gustavsson leder med lätthet genom de dryga trekvart som utgör detta svenska standardverk som både doftar nostalgi och provinsialism. Svaret blev denna ”Symfoni nr 2”, som han skrev 1915, två år efter Stravinskys ”Våroffer”, för att sätta saker i kontext. Konserten öppnar även med en skolboksenlig uvertyr med trallvänliga melodier, komponerad av Elfrida Andrée, och som hon själv dirigerade i Göteborgs domkyrka 1878.

Den tredje advent besökte Kluster konserthuset Musikaliska, för att uppleva något av det kanske mest adventslämpliga man kan tänka sig – nämligen ett framförande av några av J.S. Bachs utomordentligt hänförande och stämningsfulla adventskantater (bwv 62, 36 och 132), samt dessutom en spännande föreläsning av den framstående Bach-forskaren Ruth Tatlow, om de strikta förhållanden under vilka verken tillkom och framfördes (t.ex.

Kanske något som krävs i dessa tider av instabilitet?

Bachs adventskantater komponerades för att användas i kyrkan, och innehåller därför både religiösa psalmmelodier och texter – men det intressanta är hur detta omvandlas till något där musiken är det centrala, hur orden blir till kompromisslösa, ibland motsägelsefulla tonkonstverk, hur det enkla får växa och bli ett komplex av spännande melodier och harmonik, och meningen med musiken blir något man avgör helt själv.

Av Bachs 209 kantater är just advent- och julkantaterna kanske särskilt passande för en närmare genomlyssning, inte minst i och med att julen är ett sammanhang nära förenat med musik, och möjligen också i behov av visst musikaliskt ombyte – även av gammalt slag.

CJ Askelöf, Kluster

Kluster i form av Leo, Simon, Alex, Lina och CJ, på Musikaliska, 11:december.

Torleif Thedéen på cello värd att fronta

Det är lätt att känna sympati med den Wilhelm Stenhammar som ville skrota sin första symfoni efter att ha hört vännen Sibelius sopa banan med sin andra.

För det handlar om orkestermusik i folkton, och Stenhammar prövar framgångsrikt sina kontrapunkt-vingar efter att självkritiskt satt sig på kammaren och nött in stämföring enligt väl beprövade principer. Elfrida Andrées syster var förresten gift med Wilhelm Stenhammars farbror, om man vill ägna en tanke åt dåtidens Musiksverige.

När Kungliga Filharmonikerna spelar Stenhammar klingar de verkligen väl.